Något om tryckfrihetslag och skandalpress. En författare, å hvilken både denna tidnings redaktion och dess läsare förut erhållit anledningar att sätta stort värde, har önskat få offentliggjord nedanstående uppsats, hvari göres en befogad kritik öfver vissa delar af tryckfrihetsförordningen och som således kan tjena som bidrag till utredande af frågan om ändring i densamma. Äfven då man icke i allo gillar författarens förslag, kan man icke undgå att med nöje läsa uppsatsen för dess pikanta stil. Artikeln lyder så: Ärlighet varar längst, säger ordspråket, och derför får jag, som skrifver detta, börja med att erkänna, att den svenska tryckfrihetslagen icke rör mig mera än om jag vore kines. Men denna omständighet gör ändå att jag är synnerligen road af att tala just om den saken, och då hr Hallenborg börjat röra om i den och petat i sjelfva. skandalpressen, anser jag mig böra, så godt jag kan, hjelpa honom att desinficiera den förpestade stank, gom utvecklar sig ur pressens dypölar. I denna fråga kan mana lämpligen indela svenska folket i två stora afdelningar:1:0 de som hata skandalpressen och 2:0 de som uppmuntra den. Detta beror icke på några moraliska förtjenster hoz de