Dagens Nyheter – 17 februari 1869, sida 2

mig en örfil — jag dödar honom, då har jag blifvit retad; ni benåden mig och jag skickas på galererna. Men en nykter, i full besittning af sitt förstånd, trampar på mitt hjerta i fyra långa år, sårar mig på ett ömt stälie dagligen, stundligen, hvarje minut i fyra långa år. Jag har en qvinna, för hvilken jag gjort mig till tjuf: han marterar mig med denna qvinna; jag har ett barn, för hvilket jag stal: han plågar mig med detta barn; jag har intet bröd, en vän räcker mig det: han tager ifrån mig både vän och bröd. Jag återfordrar min vän: han kastar mig i ett mörkt fängelse. Jag kallar honom herre, som är en polis-sergeant: han kallar mig du. Jag säger honom att jag lider: han svarar, att jag tröttar honom. Nå, hvad skall jag göra? Jag dödar honom. Välan, jag är ett missfoster, har mördat denna menniska, har icke blifvit retad — ni tagen mitt hufvud: gören det! — Ransakningen var slutad. Presidenten gaf sitt opartiska, ljusa utlåtande; det lydde: En nedrig vandel, ett fullkomligt missfoster; Claude hade börjat med att lefva tillhopa med en allmän flicka, derpå hade han stulit, slutligen mördat. Allt det der var sannt. Då de edsvurna skulle träda tillsammans; frågade presidenten den anklagade, om han hade något att invända mot frågornas uppställning.