Dagens Nyheter – 17 februari 1869, sida 1

handtverkaren syntes snarare bo en talare, än en mördare. Han talade stående, med genomträngande, men modererad röst, han såg sig omkring frimodigt, ärligt och beslutsamt; nästan alltid samma åtbörder, men åtbörder af en herskare. Han föredrog omständigheterna sådana de voro, enkelt, allvarsamt, utan öfverdrift eller utsmyckning, bekände allt, tog 296 paragrafen af straffiagen skarpt i ögonsigte och nedlade sitt hufvud derpå. Han hade ögonblick af sann vältalighet, hvilket gjorde, att de närvarande tyst för hvarandra upprepade hvad han sade till rätten. Deraf uppkom ett allmänt hviskande, hvarunder Claude drog andan, och lät sin stolta blick halka öfver de närvarande. På somliga ställen var denne man, som icke kunde läsa, vek, fin, smakfull, som en man af bildning; på andra åter blygsam, afmätt, försigtig, i sin förklaring lätt vidrörande den ömtåliga sidan, full af välvilja för domrarne. En enda gång lät han hänföra sig till ett utfall af vrede. Kungl. prokuratorn hade i sitt anförande anklagat Claude Gueux, som den der mördat uppsyningsmannen, utan handgripligt eller våldsamt föranledande å dennes sida, ja till och med utan att ha blifvit retad. — Huru? — utropade Claude -— jag skulle icke blifvit retad! Ack! Sannerligen, nu förstår jag — ja, så är det! En drucken ger