ten för ingen: alla bevarade den. De talte icke en gång sinsemellan derom. Hvar och en afbidade utgången. Saken var förfärlig, men enkel. Ingen inveckling var tänkbar. Ingen kunde gifva Claude råd, ingen ange honom. En timma derefter steg han fram till en sextonårig fånge, som gick och gäspade; honom rådde han, att lära sig läsa. I detta ögonblick kom en af kamraterna, Faillette, och frågade honom, hvad fan han hade i byxorna? — En ysa, som jag skall slå ihjel D. med i qväll. Märks den? — Litet, svarade Faillette. Den öfriga dagen förflöt som vanligt. Klockan 7 läste man in fångarne, hvarje afdelning i sin verkstad. Vaktkarlarne lemnade dem, för att, som vanligt, först efter uppsyningsmannens rund återkomma. Claude blef, liksom de öfriga, instängd i verkstaden med sina arbetskamrater. Här tilldrog sig ett ovanligt uppträde, som hvarken saknade värdighet eller förfärlighet, det enda i sitt slag, som historien har att omtala. Enligt sedermera anställd undersökning, funnos här 82 tjufvar, Claude inberäknad. Så snart vakten gått, uppsteg han från sin bänk och förkunnade, att han hade något att säga kamraterna. Alla lyssnade. Nu begynte Claude med hög röst: Ni