Dagens Nyheter – 16 februari 1869, sida 2

me, under hvilka han så lugnt och förnöjdt skämtade, att flera af kamraterna, enligt hvad de sedermera tillstått, inom sig hoppades, att han skulle frångå sitt beslut. Han roade sig, att med näsan utblåsa ett af de få ljus, som voro irummet; ty han hade genom bristande uppfostran fula vanor, som gjorde afbrott i hans naturliga värdighet. Den förra gatstrykaren rådde ej för, att han ibland luktade af de parisiska rännstenarne. Han märkte, att en ung fånge, som oupphörligt betraktade honom, darrade, full af väntan på hvad som skulle ske. Mod, yngling! — sade han lugnt — det går för sig på ett ögonblick. När han bortgifvit alla sina tillhörigheter, tagit afsked, tryckt allas händer, skingrade han de rörliga grupperna, som här och der samtalade i verkstadeus mörkare vrår, i det han bad dem återgå till sitt arbete. Alla lydde tigande. Verkstaden, der detta tilldrog sig, var en aflång fyrkant, med fönster på båda långsidorna och dörrar på ändarne. De särskilta verkstolarne voro ställda i rad vid fönsterna, bänkarne derframmanföre, och den mellan begge iändarne lemnade öppningen bildade en lång gång, som irak linie från den ena dörren till den andra genomskar salen. Denna temligen smala gång hade uppsyningsmannen att genomvandra då han höll visitation. Han måste