Dagens Nyheter – 16 februari 1869, sida 1

— Claude svarade ödmjukt: Jag har pågot att säga herr uppsyningsman. — Hvad är det om? — Om Albin. — Nu igen! — Ja, nu igen — sade Claude. — Så — svarade uppsyningsmannen — det var således icke nog med de fyra och tjugo timmarne? — Claude, som alltid följde honom, fortfor: herr uppsyningsman, gif mig igen min kamrat! — Omöjligt! — Herr uppsyningsman — sade Claude med en röst, som skulle rört en bödel! — jag bönfaller, gif mig igen Albin! Ni skall se huru flitig jag då skall vara. Ni är fri; er kan det vara likgiltigt. Ni vet icke hvad en vän vill säga. Men jag, jag har endast de fyra väggarne. Ni kan gå och komma; jag, jag har endast Albin. Gif mig igen honom. Han har födt mig. Det vet ni. Det kostar er endast mödan att säga ja, hvad kan ået göra er, om det finns en, som heter Albin, i samma rum med Claude Gueux? Ty det är ju icke fler omständigheter dervid. Herr uppsyningsman, goda, bästa herr uppsyningsman! jag ber er ännu en gång, i himlens namn! — . Claude hade väl aldrig på en gång talt så mycket till uppsyningsmannen. Skakad af denna ansträngning stod han väntande,