Dagens Nyheter – 16 februari 1869, sida 1

hvari man stundom finner sig inspärrad. Han kunde väl ej slå ibäjl uppsyningsmannen, utan att sjelf mista lifvet; men det ansåg han godt att våga för en rättvis sak. Han hade i två månader allvarsamt tänkt derpå. Han var öfvertygad, att icke något hat hänförde honom; dock bad han dem, om de så tyckte, säga honom det. Han underkastade ärligt de riättsinnade, som hörde honom, sina skäl. Han ville således döda hr D., men om man hade något att invända deremot, var han beredd att höra det. En enda höjde sin röst och höll före, att Claude borde, innan han dödade uppsyningsmannen, för sista gången söka beveka honom. — Godt — sade Claude — jag skall göra det. Tornuret slog åtta. Klockan nio skulle uppsyningsmannen komma. Så snart denna märkvärdiga kassationsdomstol liksom stadfästat den af Claude fällda domen, hade han återvunnit hela sin glädtighet. Han lade allt hvad han egde af kläder och linne på bordet, framropade den ena efter andra af kamraterna, som han näst Albin föredrog, och utdelade allt; endast den lilla saxen behöll han. Derefter omfamnade han dem alla; några gräto; då skrattade han. Det gafs ögonblick på denna sista tim