Dagens Nyheter – 15 februari 1869, sida 3

SaSom FIN gemensamma tanka, att biDehabandet af detta system vore ovärdigt den hederliga pressen och numera icke behöfdes, om det ock fordom under indragningsmaktens tid varit ett nödtvårg. Om sättet att få detta faststäldt på lagstiftningens väg hade man sedermera och nu sednast genom de vid riksdagen afgifna motionerna sett åtskilliga olika meningar framträda, utan att man tycktes komma öfverens: faran vore att man möjligen genom medlet att siäfja ett ondt kunde skada -jelfva tryckfriheten. För sin del trodde hr Hierta, att båda motionärerna vid riksdagen gått, såsom man säger, öfver ån efter vatten, och att det funnes ett högst enkelt sätt att afhjelpa det öfverklagade. Dertill behöfdes ingenting annat än att taga bort 4:de momentet i I I tryckfrihetslagen, som bjuder att nt: vifvare af dagblad och periodiska skrifter skola anmäla sig hos justitieministern för att erhålla tillståndsbevis. Denna utväg hade redan blifvit nämnd vid publicistmötet. Märkvärdigt nog var, att de som ville försvara ansvaringssystemet då hade velat häruti se en inskränkning i tryckfriheten, men om tryck: frihet eger rum för skrifter i allmänhet, huru kunde väl borttagandet af ett serskildt vilkor för rättigheten att nigifva ett slag af skrifter utgöra något hinder? Ett sådant påstående visade sig såled:s blott vara en förevändning. Tal. hänvisade här till den definiiion som finnes itryckfrihetslagens inledning: Medtryckfrihet törstås hvarje svensk mans rättighet att utan pågra af den offentliga makten i förväg lagda binder ntgifva skriftert. Denna definition hade man altid betraktat såsom ett det förnämsta palladium för svenska folkets frihet; och derpå skedde intet intrång genom det här ifrågavarande förslaget. Talaren hade sjelf länge haft personlig erfarenhet om iakttagandet af de föreskrifter, tryckfr.lagen irnehåller; han hade hvarken sjelf urder den tiden haft anledning att finna de vilkor, tryckfrisetslagen stadgar i afseende på författareansvar för skrifters utpgifvande i allmönhet, särdeles betungande eller hört andra boktryckare beklaga sig öfver dem; hvarföre skulle då någon anledning finnas att ej låta dem gälla äfven periodiska skrifter? Man hade väl invändt att en tidningsutgifvare derigenom antingen skulle bli för mycket beroende af boktryckarens censur, eller att ansvaringssystemet blott skulle undergå den förändringen, att en tidningsförläggare antoge en såkallad bulvan till boktryckare, likasom nu stundom till ansvaring. Men huru föga detta vore att befara visade sig deraf, att de flesta tidvingsförläggare redan hafva eget boktryckeri, och då de med få undantag redan nm stå sjellve såsom ansvarige, så förändrades förhållandet alls icke genom den föreslagra åtgärden. Deremot vore det tydligt i tryckfrihetens intresse att desamma vilkor gällde för tidniogars såsom för andra skrifters utgifvande. Derigenom skulle en redaktör nödgas biifva något mera varsam i afseende på uppgifters intagande, än då de, som nu, blott lita på den strafflöshet de kunna ega genom en ansvar rivg. Tal. uppläste till bevis härpå det moment i lagen, der det står att namnsedel ej behöfves, om i händelse af åtal, författaren sjelfmant framträder och inställer sig för rätta. Det torde nömligen hända, äfven om en förläggare på förhand vidtalat någon att ansvara! för en elier flera artiklar, som obehörigt angripa andra, att författaren undardrager sig att kommas fram sjelfmant, om han finner att det börjar osa hett. Å andra sidan deremot vore förändringen påtagligen i en ökad frihets intresse, cå en redaktör kunde föra in artiklar, inlemnade sf en hederlig person som förbunde sig att ansvara för innehållöts riktighet i händelse af åtal, hvilket nu, kanske i ganska vigtiga fuil, redaktionen icke vågar äfventyra. — Hr Hierta gjorde härjemte några få anmärkningar vid sjelfva förslaget, såsom att begagnandet af ordet oinskränkt tryckfrihet i 1 8 vore oegentligt, då motionären sjelf, i likhet med den nuvarande tryckfrihetslagen, föreslagit vissa undantag. Den närvarande 1 syntes honom bättre attbibehålla. .Deremot hade det varit önskligt att få förslag på en annan definition å periodisk skrift än den nuvarande, som är en sådan skrift som t nummerföljd eller på bestämda tider utgifves. Detta vore icke något riktigt bestämmande, ty äfven vetenskapliga skritter, historiska verk och romaner utgifvas ju stundom i numererade häften som utkomma på bestämda tider. Egentligen är det väl deremot innehållet, som skall bestämma en skrifts karakter af tidning eller icke. Hr Hedlund upptog till besvarande de väsentligaste anmärkningar som blifvit gjorda mot hans förslag, och begagnade han tillfället att närmare motivera de omtvistade stadgarne i förslaget. Det är icke missbruken af trycktribeten som äro så upprörande, sade tal., utan strafflösheten, som sårar det allmänna rättsmedvetsndet i landet och gjort dets. k. ansvarigaetssystemet till den grad allmävpt förhatligt, att han just med afsigt framställt förslag om dess bortskaffande såmtidigt med förslaget om straffbestämmelsernas mildring, hvilket sednare förslag han trodde icke skulle antagas i och för sig, utan endast med vilkor att ansvarighetssystemet, hvarigerom en person han hvälfra följderna af sitt brott på en stackere, som genom några riksdaler blifvit köpt för detta ändamål afskaffas. Ett sådant sätt att undandraga sig straff existerar ej i andra lärder än Sverige och — Kina. Tal. Håde, han som andra, länge ansett att