Dagens Nyheter – 15 februari 1869, sida 2

bin med sina kamrater. Ensam vandrade han på fånggården fristunderna och hungrade. Annars ingenting. De, som noga kände honom, märkte likväl i hans ansigte något hemskt, som dagligen tilltog. För öfrigt var han stillare än någonsin. Många ville dela med bonom sin portion, men han afslog det leende. Alla aftnar, efter den förklaring uppsyningsmannen gifvit honom, gjorde han något gyckel, som hos en så allvarsam man väckte uppseende. Så snart den på bestämd tid skeende runden förde uppsyningsmannen förbi Claude, npplyfte Claude sina ögon, såg skarpt på honom och gjorde med djup sammanpressad röst denna fråga, som till hälften lät som en bön och till hälften som en hotelse: Hur blir det med Albin? Uppsyningsmannen låtsade icke höra det, eller aflägsnade sig med en ryckning på axlarne. Han gjorde icke rätt i att rycka på axlarne ty det var klart för alla vittnena till detta sällsamma uppträde, att Claude hade något i sinnet. Hela fängelset väntade oroligt utgången af striden mellan känslolöshet och beslutsamhet. Det är bevisadt att Claude bland annat en gång sade till uppsyningsmannen. — Hör på, herr uppsyningsman, gif mig igen min kamrat. Niskallicke ångra det; det försäkrar jag er. Kom ihog hvadjag nu säger. — En annan gång, en söndag, satt han