Dagens Nyheter – 15 februari 1869, sida 2

— Hjelp mig att uppäta det här, det är för mycket för mig. — En tår flöt från Claudes stolta öga. Han tog knifven, afskar hälften af ynglingens portion och började äta. — Jag tackar dig, sade ynglingen. Vill du, så dela med mig alla dagar. — Hvad heter du? — Albin! — Hvarför är du här? — Jag har stulit. — Det har jag också, sade Claude. Så delte de verkligen hvarje dag. Claude Guenux var 36 år och såg ut som om han varit 50, såallvarsam var hans beständiga tankfullhet. Albin var 20 år och hade kunnat tagas för 17, så mycken oskuld låg det ännu i denne tjafs blickar. Ett nära band knöts mellan begge, dock mera likt vänskapens mellan far och son, än mellan tvenne bröder: Albin var nästan ännu bårn, Claude nä stan gubbe redan. De arbetade i samma verkstad, lågo under samma pelare i hvalfvet, gingo tillsammans på den gröna fånggården och åto af samma bröd. Hvar och en af de båda vännerna var den andres verld. De syntes lyckliga. Arbetsuppsyningsmannen, som fångarne hatade, hade ofta, för att bli lydd, nödgats vända sig till Claude Gueux, som de älskade. Mer än en gång, när det gällde att