hindra ett uppror eller tumult, hade Claude Gueuxs välde räckt handen åt uppsyningsmannens embetsmannamyndighet. Verkligen förmådde tio ord af Gueux lika mycket, som tio gensdarmer, att hålla fångarne i tygeln. Redan många gånger hade Claude gjort uppsyningsmannen denna tjenst. Också hatade denne honom af allt hjerta. Han var afundsjuk på denne tjuf. Han bar ett hemligt, oförsonligt agg i djupet af sin själ till Claude, den de jure regerandes hat mot den de facto regerande, den verldsliga maktens mot kyrkans. Det är sämsta slaget af hat. Claude älskade sin Albin, och tänkte icke på uppsyningsmannen. En dag på morgonstunden, i det ögonblick, då vaktkarlarne införde fångarne, två och två, ur sofrummet i verkstaden, ropade fångvaktaren Albin från Claudes sida, och sade, att uppsyningsmannen låtit kalla honom. — Hvad vill man dig? frågade Claude. — Det vet jag icke, svarade Albin. Fångvaktaren förde honom bort. Förmiddagen var förbi, Albin kom icke tillbaka. När matstumnden är inne, tänkte Claude, får jag väl se honom på gården. Albin kom icke dit. Han gick tillbaka till verkstaden, Albin blef icke synlig. Så förflöt den dagen. Då man om aftonen återförde fångarne i sofrummet, sökte Claude med ögonen Albin, men blef ej varse honom: