Dagens Nyheter – 13 februari 1869, sida 2

dig, till och med ibland munter och skämtsam; mera hård än fast, tog han aldrig reson, icke en gång af sig sjelf; god fader säkert god make, hvilket likväl är en pligt och ingen dygd; kort, icke ondsint eller elak. Han var en af detta slags menniskor, hos hvilka icke finnas några sprittande nerver, hvilka äro sammansatta af idel tröga massor, som genom ingen ideernas anstötning, genom ingen känslans beröring gifva återklangy; hvilkas vrede är isig, hvilkas hat är hemskt, hvilka brusa upp utan sinnesrörelse, fatta eld utan att uppglödgas, hvilkas själ har ingen värma och hvilka kunna jemföras med träkubbar, som i ena ändan spraka och i den andra äro kalla. Hufvuddraget, vinkellinien i hans karakter, var känslolöshet. Deröfver var han stolt och liknade sig vid Napoleon. Blott en optisk förvillelse! Mycket folk bedraga sig derpå och taga på afstånd tröghet för en kraftfull vilja, ett ljus för en stjerna. Hade denne man således fästat hvad han kallade sin föresats på något bakvändt, gick han med upphöjdt hufvud rakt på saken och i botten dermed. Att fästa sin tanke envist vid någonting, utan insigt, är att löda dårskap vid dumhet. Då hinner den långt. Öfver hufvud, då en omstörtning i det allmänna eller enskilda lifvet utbryter öfver oss, och vi bland de kringspridda ruinerna forska efter orsaken,