Dagens Nyheter – 13 februari 1869, sida 2

orterna. Riksbanken skulle släppa till en del af grundkapitalet mot låg ränta. Enskilda : delegare skulle förvalta dessa banker under I riksbankens kontroll. De skulle sålunda blifva i stånd att täfla med privatbankerna, att betaga dessa deras förtjenst, att föröka riksbankens vinst, att låna ut pengar mot nedsatt ränta — och så skulle landet blifva lyckligt. Huru filialbankerna motsvarat dessa förväntniogar, är en känd sak. Enskilda bankerna ha de gjort föga afbräck, riksbanken har för filialernas skuld fått vidkännas bötydliga uppoffringar, låntagare hafva i medeltal fått betala drygare afgifter i filialbankerna, än i de enskilda, och delegarne hafva, oaktadt både riksbanken och låntagare sålunda blifvit öfver höfran betungade, i allmänhet icke skurit guld med tälgknifrar, utan fornit anledning sluta med rörelsen. Sålunda gå filialbankorna hädan alltefterhand, sörjde och saknade af ingen. Ett erkännande må dock läggas som en blomma på deras graf, yttrar en tidning (Nerikes Allehanda): de ba visat sin egen olämplighet, de ha blottat haltlösheten i en del bankfunderingar, och deras korta tillvaro skall måhända utgöra en varning mot förslaget att göra riksbanken (med förgreningar i orterna) enväldig i landet, innan alla behöriga förberedelser för en så genomgripande — att icke säga omstörtande — åtgärd blifvit vidtagna. Men för att återkomma till filialbankernas bädanförd upplyser berättelsen, stt dylika banker i Kalmar, Karlshamn och Helsingborg upphörde år 1868 sarnt att deras kamrater i Borås, Hernösand och Wisby i år skola sluta. — För öfrigt uttalar berättelsen tydligt nog, tt det icke måtte stå så alldeles rätt till med Oskarshamns och Sundsvalls filialbankers grundfonder, men utlofvar vaksamhet och nödiga åtgärder från bankofullmäktiges sida.