Dagens Nyheter – 13 februari 1869, sida 1

hvarför. byggnaden rasat, finna vi den alltid uppförd i blindhet af en medelmåttig och envis menniska, full af tillförsigt och sjelfbeundran. Det gifves ofta i verlden sådana små egensinniga ödets män, som utgifva sig sjelfva för en försyn. Så var uppsyningsmannen öfver centralfängelset i Clairvaux beskaffad; det eldstål, med hvilket det borgerliga samfundet slog fångarne, så att de gåfvo gnistor. En gnista, framlockad af ett sådant stål på sådana flintor, åstadkommer ofta en hel eldsvåda. Anländ, som sagdt, till Clairvaux, blef Claude Gueux innumererad, fastsmidd vid ett arbete i en af verkstäderna. Uppsyningsmannen gjorde hans bekantskap, upptäckte i honom en skicklig arbetare och behandlade .honom väl. Er gång till och med, då han var vid godt lynne och fann Claude Gueux ganska sorgsen — ty denne tänkte beständigt på henne, som han kallade sin hustru, — berättade han honom mycket muntert, för att trösta honom, att den olyckliga blifvit glädjeflicka. Claude frågade kallt, hvart barnet tagit vägen? Det visste han icke. Efter några månader syntes Claude ha blifvit van vid fängelseluften och icke grubbla på någonting. Ett hans karakter eget, lugnt allvar var åter herrskande. Efter ungefär lika tid hade Ciaude vunnit en synpnerlig öfverlägsenhet öfver alla sina kamrater.