Dagens Nyheter – 12 februari 1869, sida 3

rare och dyrare. Nu tär det fred igen, så att bomullen åter får vexa och Guds kärlek utgjuta sin vilsignelse öfver landet, och således kommer snart den tiden, då en bundt bomullsgarn icke behöfver nppvägas med guld — men det beror på presidenten Grant, om han lyckas att upprätthålla freden; men lyckas han deri, så bör det kännas liksom ban hade bomull kring hjertat. Emellertid, det vi lära af denna betraktelse är, att alla menniskor, huru många haf som än skilja dem åt, äro beroende af hvarandra, så att den enes olycka ifven på något sätt drabbar den andra, emedan syskonkedjan, hvarhelst en länk brister, i hela sin längd saknar sammanhang, ända till dess den slitna länken åter blir lagad och kedjan sålunda blir hel; ty sen I: hvad angår oss, att man krigar i Nordamerika, som ligger tusentals mil bärifrån? — vi hvarken höra kanonskotten eller se allt det elände kriget förorsakar, eller deltaga i striderna; men indå kännes en stöt, som i den minsta stuga från Lappland och ned till Skåne, verkar lika och väcker klagan: Bomullspriserna hafva stigit; — håller detta i, så få vi slutligen intet att na på oss ! Det är ändå ett oupplösligt samband mellan syskonen, fastän de icke akta derpå! Det 5r väl behöfligt att inplanta hos det uppväxande slägtet känslan af mensklighetens gemensamhet för att motverka inflytandet af den monarkiska maximen: söndra, så berrskar du! eller med andra ord: skilj menniskorna så mycket som möjligtinationaliteter och reta dem emot hvarandra, så kan hvarje tronarfvinge vara säker om att få behålla sett rike, sin makt och sina inkomster.