Dagens Nyheter – 12 februari 1869, sida 2

En stund sednare på eftermiddagen, efter det skymningen redan inträdt, satt Eva ensam på soffan 1 sitt rum, upptagen af de mest mångskiftande tankar. Han genomgick i minnet allt hvad hon på sista tiden upplefvat. Ilon tänkte på Heilberg och på den kärlek han svurit henne. Hon kom ihåg den blick hvarmed han såg på henne, då hon sista gången hvilade uti hans famn. Hon tyckte sig ännu kunna höra den på en gång mildt förebrående och kärleksfulla röst, hvarmed han uttalat namnet Eva. Hon kom ihåg allt, allt; och hvarje hågkomst brände glödhet på hennes hjerta. Plötsligt spratt hon til. IPton hörde åter tydligen sitt pamn uttalas. Det var hans röst; och den klang lika innerlig och kärleksfull nu som då; men det förebrående i tonen var borta, Hastigt reste hon sig upp och lyssnade.