Dagens Nyheter – 12 februari 1869, sida 1

nes skyldighet att räcka löjtnanten sin hand, emedan hon på intet annat vis kunde två skymfen af föräldrarnes grå lockar. Den stackars flickan fick allsingen ro. Modren ville i sin välmening bokstafligen tvinga henne att lemna sitt bifall till föreningen. ij Gubben Strömqvist hade under tiden icke det minsta brytt sig om de husliga angelägenheterna, utan lugnt fortsatt med sitt arbete. Under nätterna hade han bott i sitt lilla enskilta rum vid verkstaden. Det tycktes emellertid som skulle hans tankar på de sednaste dagarne varit sysselsatta med något hemligt föremål; ty han var när stan jemnt tankfull ock sluten. Vi vilja emellertid låta honom behålla sina tankar för sig; och återvända efter detta lilla afbrott, till fruntimmerna. I det ögonblick fru Sara som ifrigast sökte förmå Eva att räcka löjtnanten sin hand, inträdde, efter föregången knackning, Edgren. — Förlåt! — sade han — är inte löjtnant Axelsson här? — Han var här, men han gick helt nyligen — svarade frun. — Känner herrn honomi Hon lade stark tonvigt på sista ordet. — Måtte väl det, fru fabrikörskan! Han lånade 2;000 rdr af mig för ett par månader sedan; och ehuru han lofvade att åter