Dagens Nyheter – 11 februari 1869, sida 1

många år kunde tänka på någon förening. Han borde söka sig en rik fästmö och hon borde tänka på att få sig en man, som antingen hade penningar eller ock större inkomster än han. I det sista brefvet talade han om att han redan gjort sitt val, och att detta fallit på Eva Strömqvist, med hvilken han inom kort komme att förlofva sig. Han besvor henne deri, att aldrig för någon menniska yppa den kärlek han hyst, och alltid skulle hysa för henne. — Kanske — slöt han, — kunde händelserna foga sig så, att vi i en framtid obehindradt kunna få återknyta det förbnnd, som fattigdomen nu tvingar oss att lösa. — Det är nedrigt! — utropade frun, blossande röd af harm och förtrytelse — den uslingen, den... Åh, min Gnd! jag tror hon dör!... Detta senare utrop gällde Eva. Hon hade icke yttrat ett ord under hela tiden; men då hon slutat läsningen undföll henne en suck af smärta — en suck så djup och tung, att det lät som en hel framtids lycka skulle krossats i dess fall. Derefter föll hon, liksom medvetslös ned mot soffkarmen. Vid fruns utrop reste hon sig dock upp. — Mamma! — bad hon med någon ansträngning — lofva mig att icke för någon yppa innehållet af dessa bref! — Efter du så vill, barn, så får jag väl