artister och Gud vet hvad mästare nu för tiden låta kalla sig. Han satte sin största ära uti att göra heder åt sitt yrke och det gjorde han äfven. Den främmande gegällen deremot hade blifvit van vid titlar sådana som möbelfabrikör, hårkonstnär, skoartist o. d. Att han sjelf hellre skulle låtit kalla sig fabrikör än mästare, och att han hellre skulle hört gubben benämna sig herre än helt simpelt han, kunde man märka deraf att han rynkade på näsan åt dennes ord. Han var likväl allt för slug och beräknande att låtsa märka detta och fortfor derföre med samma ödmjuka ton som den hån nyss använde: — Jag skulle ta mig friheten fråga om ålderman behöfver någon skicklig arbetare? — Åh, inte just behöfver jag! skaffar mig sällan nytt folk; behåller alltid de gamla. Tycker för resten om anspråkslösa menniskor, som ej vilja flyga högre än vingarne kunna bära. Men efter som han är skicklig så kan han ju gå med in så att vi få talas vid. Hvad heter han? — Edgren! — svarade främlingen och bet sig i läppen vid den direkta anspelning gubben gjorde på hans sjelfberöm. Under det Edgren, som vi hädanefter vilja kalla honom, följer gubben in i hvardagsrummet, vilja vi emellertid något närmare beskrifva honom.