Dagens Nyheter – 9 februari 1869, sida 1

hon vid 19 års ålder lemnade sitt ja-ord åt arkitekten Emil Sellberg, en fattig, men redbar, ung man, utmärkt såväl å förståndets som hjertats vägnar och för dessa sina egenskaper allmänt omtyckt. Detta var det väsentligaste af husets närvaranda ställning. Nu till sjelva sakeu. ——L En vacker sommardag stod gubben, bararmad och med stort blagarnsförkläde framför sig, och kastade brödsmulor till en hop kacklande höns, som flaxade omkring honom åt alla håll. Detta göromål hörde till ett af hans älsklingsnöjen. Han var alldeles förtjust i sina höns och älskade dem minst lika mycket, om icke mer än sin hustuu och sin dotter. Det vissa är, att han aldrig skulle kännt någon riktig trefnad, om han icke emellanåt fått helsa på dessa sina bevingade vänner. Gubben hade i sin ungdom någongång läst poesi, och då fått ge uttryck sådana som tidens vingar, fantasiens vingar, kärlekens vingar 0. 8. v.; och ehuru han aldrig riktigt kunnat förstå hvad som menades dermed hade han dock tyckt att orden läto bra; följden blef ätt han med en viss förkärlek fästade sig vid de djur, som blifvit begåfvade med dyJika kroppsledamöter. Att han dervid föredrog hönsen framför de andra kom gig lik