sitt erkännande åt dessa hans egenskaper; men Hellberg deremot kunde alls icke tåla honom. Hellberg var för närvarande sysselsatt i staden med ett större byggnadsföretag, hvarg utförande han fått sig anförtrodt. Han bodde under tiden hos de tillämnade svärföräldrarne och sammanträffade således dagligen under måltiderna med Edgren; men dessemellan undvek han sorgfälligt allt närmande till denne. Afven under måltiderna riktade han sällan några ord till honom. Han hyste en viss instinktlik afsky för den nye gesällen, i hvars sätt han stundom märkt en dubbelhet, som, oaktadt den sorgfällighet hvarmed denne maskerade sig, likväl någongång lyste fram. Både gubben Strömqvist och frun, ja till och med Eva, funno denna ovilja högst anmärkningsvärd och kunde icke inse att Hellberg hade något skäl att hysa den. De hade aldrig märkt någon dubbelhet hos Edgren, och Hellberg hade varit för grannlaga att göra någon anspelning derpå, så länge han icke visste sig riktigt säker på sin sak. Edgren å sin sida låtsade icke märka Hellbergs ovilja; men inom sig svor han att hämnas. Han började äfven, så omärkligt som möjligt, för att ej förråda sig, undergräfva dennes ställning i huset. Om han lyckades torde fortsättningen af vår berättelse få visa.