Dagens Nyheter – 8 februari 1869, sida 2

oo RR Sjelf fästade hon ej uppmärksamhet vid någon eller något. eHvad det var för grejor, hela sällskapet, bekymrade henne ej det ringaste; hon ville endast vara närvarande för att se, om menniskorna voro goda och vänliga eller ej mot hennes dotter. Det drog ut på tiden. Samtalets sorl bortdog i den spänning, som småningom grep alla och gjorde deras hjertan veka. Ett starkt dön af pukor, trummor och horn uppstod på en gång, det var ouverturen som började. Oehlenschlägers Axel och Valborg skulle gifvas, och Petra hade sjelf anhållit om denna ouvertur. Hon satt bakom en kuliss och lyssnade derpå. Men framför ridån satt den ringa del af hennes landsmän, som salongen kunde rymma, och bäfvade för henne, såsom för allt som är i sin början, i synnerhet när man väntar att något dyrbart af ens eget skall uppenbara sig. Hvar och en hade en känsla, som om han, sjelf skulle uppträda: i sådana stunder uppstiga många böner äfven ur hjertan, som eljest sällan bedja. Musiken bortdog, harmonierna upplöste sig i fridfulla ackorder och smälte bort liksom i solsken. Ouverturen slutade; ljudlög tystnad inträdde. Och ridån gick upp.