Dagens Nyheter – 8 februari 1869, sida 1

Det är öflig sed att gifva brudgåfva när en prins och en prinsessa ingå äktenskap, sade regeringen, när den begärde af riksdagen 198,000 rår åt prinsessan Lovisa. Utrikesministern tyckes ha varit ur stånd att erinra sig något prejudikat, men danska ministern grefve Plessen påminte, att prinsessan Sophia Magdalena erhöll 100,000 specier till brudgåfva då hon förmältes med Gustaf III. i Detta fall var ej alldeles likartadt med det, som nu här förekom. Prinsessan Sophia Magdalena erhöllsin brudgåfvå af sin fader; nu deremot äskades en brudgåfva af svenska folket. Finansministern fann mnödigt framvisa flera prejudikater. . De anföras under rubriken Riksdagsnyheter. De första voro hemtade från Sveriges medeltid. Ikonung Magnus Erikssons och Christoffers landslagar var stadgadt, att konungarne egde utkräfva gärder då de bortgifte sina döttrar. Det har således gammal häfd för sig i Sverige, att landet ger brudgåfva åt en priasessa. som förmäles. Prejudikåtet var rätt intressant och visade huru seden varit för ett halft årtusende tillbaka. Men på den tiden hade konungärne icke någon civillista. De underhöllo sig dels genom inkomsten af domämerna (— Upsala öde, kungsgårdarne), dels genom natura-prestationer af hela landet eller af vissa orter, och folket hade åt sig såsom en förmån bevarad rätten att vid ovanliga fall bevilja extra gärder eller bevillningar. Nu deremot hafva ständerna förut ochriksdagen sedan anslagit en viss summa i penningar till hofYens och slottens underhåll, i akt och mening att dermed vara befriade från alla extra anslag. — Om prejudikatet hade blifvit af finansministern anfördti ändamål att ådagalägga, att det ålåg riksdagen som något slags pligt att bevilja det nu äskade anslaget, skulle man ock ha med fog svarat: det bevisar motsatsen. Just det att lagen numera icke medgifver konung rätt att utkräfva gärder vid en dotters giftermål, bevisar att landet icke vill föruniia någon konung en sådan gärd. Vid de andra exemplen kan man icke undgå att göra den anmärkningen att de otvetydigt ådagalägga att.man här begärt för mycket. Det är icke rimligt, att Sverige och Norge med 6 millioner inbyggare gifva 280,000 rdr i brudgåfva, när Storbritannien med 30 millioner innvånare och 200 milioner underlydande folk ikolonierna gifver 720 eller 540 tusen riksdaler. Ej heller att de gifva mer än två tredjedelar mot hvad Italiens 20 millioner inbyggare beviljade åt döttrarne af den konung, under hvilken Italiens skiljda stater (med undantag af en) blivit förenade till ett helt. i Emellertid blef anslaget bifallet af båda kamrarne. I den andra kammaren röstade en tredjedel af ledamöterna emot beviljandet. Icke oväntadt var att landtmannapartiet beviljade anslaget. Det är möjligt att en del af dess medlemmar röstade emot det; men partiet gjorde det icke. Dess ledare hade tillstyrkt det i statsutskottet, och dess förnämsta män talade icke emot det. Om partiet velat hade propositionen blif