med vemodig vänlighet, och prosten gick under dessa dagar aldrig förbi henne, utan att låta sin hand sakta smeka hennes hår eller kinder. Dagen kom. Det var en halfklar, töcknig dager; det töade i fjellen och grönskade på åkrarna. De båda flickorna, prosten och Ödegård höllo sig på sina rum tilldess tiden var inne att de skulle följas åt till kyrkan, der, utom dem, endast klockaren och en fremmande prest voro närvarande. Prosten skulle sjelf deltaga i den heliga måltiden, men han ville ändå sjelf hålla skriftetalet, ty han hade några särskilda ord att säga henne, som gick bort. Han talade, som han ofta brukat göra det om helgdagsaftnarna eller vid namnsdagsfesterna, då de sutit kring bordet i hemmet. Det skulle snart visa sig, menade han, om den tid, som hon under anropande af Guds nåd i dag afslutade, hade lagt en säker grundval. Ingen menniska blifver fullt sann, fullt sig sjelf, förr än hon får verka i sitt lefnadskall. Det var i sjelfva verket en predikares kall, hon gick att utöfva, och den, som framträdde med sanningens kraft och höll sig värdig dertill, fick äfven se de herrligaste frukter af sitt arbete. Gud begagnade visserligen ofta ovärdiga till sina sändebud, liksom alla, i högre mening, måste anses vara oskickliga dertill; han väcker i vårt hjerta en längtan