Dagens Nyheter – 5 februari 1869, sida 2

stodo, som om mellan dem uppskjutit en stråle ur jorden och stigit i höjden, skiftande i regnbågens brokiga glans. Ingen talade, ingen rörde sig; — slutligen kunde dock kaptenen ej uthärda längre, utan sprang upp, blåste och pustade, sträckte på sig och yttrade: ja, jag vet inte hur det är med er, men när jag knipes på ett sådant sätt, så måste jag, fn... — Kapten, nu svor du igen, utropade den lilla fickan och hotade med fingret; nu kommer den onde på ögonblicket och tar dig! -— Ja, det är detsamma, mitt barn, låt honom bara komma, ty jag måste, fan regera, ha en fosterländsk sång! — Och i detsamma uppstämde han med en så förskräckligt stark röst, att man kunde tro hans mage ha samma egenskap, som bälgen i ett orgelverk — och de andra stämde in: Jag vill skydda mitt land, Jag vill bygga mitt land, Jag min kärlek det ger i min bön, i mitt barn; Jag vill söka dess höjd, Jag vill öka dess fröjd . Ifrån gränsen och ut till de drifvande garn. Här är sommar och lust, Här är jord, här är must, Endast kärlek vi ha, endast trogna vi bli. Här finns mod, som förslår, Här finnskkraft, som förmår s . Att upplyfta vårt land, om vi samfäldt ta il