Dagens Nyheter – 5 februari 1869, sida 1

Fordom drog oss vår håg Öfver gungande våg, Vi planterade minnen, som verlden har gömt. Men vårt stolta standar Nu låogt vidare far Med en friskare rodnad, än fädren ha drömt. Och vår framtid är stor, Ty den folkstam, som bor Uti norden, skall samlas, skall blifva sig sjelf. Hvad det fördrar, ditt land, Gif med kärleksfoll hand, — Det föra fram till sitt mål af en växande elf. Denna bygd, o; den är Öfver allting oss kör, Hyad den är, hvad den blir, så i handling om sång; Och, zom kärlekens hopp 8; Grör i hemlighet opp, Skall den gro, växa stark genom kärlek en gång. Men Signe kom och lade sin arm omkriog Petra och drog henne med sig in i fadrens rum, der: ingen för tillfället var. — Petra, skola vi vara vänner igen? — 0, Signe, ändtligen förlåter du mig! — Nu förstår jag, huru det är! Petra, älskar du inte Ödegård? — Gud, Signe! ... -Petra, det har jäg dock trott från första stund — och jag trodde att han nu kom hit för att... Allt, som jag .i dessa två och ett kalft år tänkt och gjort för