Dagens Nyheter – 5 februari 1869, sida 1

— 220 — — Jag föddes höfding och tjenar ingen. Mitt ödes runor jag lärt att tyda: Det nya kan ej det gamla lyda! Förgäfves örat till svar han lade; Då sprang han närmare strand och sade: Skall den förblifva en höfding — svara! Som segrens Gud ej sitt guld förlänar? Nej, han, som segrar, skall höfding vara: En hugstor man blott den störste tjenar! Den stolte -höfding det talet harmar. Han sprang från skeppet och samm mot land, Den andra störtade ut från strand Och honom slöt uti starka armar. I ögat höfdingen honom såg Och straxt han märkte hans hjeltehåg. Tag vapen hit, ban ej sådant eger, Ombord han ropade. Får du seger, Så var dock svärdet, du modigt höll, En skänk af honom, som derför föll. — Och striden rasade under fjellen, Hvart hugg gaf suckande dön derinne, Och draken krängde med vredgadt sinne: Snart stöp dess höfding i blod på hällen. Då höjdes ett skri emot isgrå fjell, Det rullade vida och tog ej slut. — I sjön sprungo alla, att hämnd kräfva ut — De stodo snart på den blodiga böäll. Men höfdingen slet sig ur dödens tvång, Att tala till kämparna än en gång: FISKARFLICKAN, 20