Dagens Nyheter – 4 februari 1869, sida 3

Hr Hallenborgs motion om ändringar i tryckfrihetslagen. Det missbruk af den fria yttranderätten, hvartill åtskilliga af den periodiska pressens organer på senare tider gång efter annan gjort sig skyldiga, har inom hela landet framkallat en lika allvarlig som rättmätig: ovilja. Att tidningar, hvilka synas hafva gjort till sin uppgift att uppvigla eller förvilla, i stället för att lugna och upplysa; att uppmuntra till i stillet för att beifra lagöfvertridelser; att medelst sanningslösa och förvrängda framstiillningar om personers enskilda förhållanden söka skada deras medborgerliga anseende, i stillet för att visa aktning för det enskilda lifvets helgd; att sådana kunna icke allenast med ekonomisk fördel spridas, utan äfven till antalet förökas, vittnar visserligen om ett högst beklagligt tillstånd af råhet hos en stor del af den tidningsläsande allmänheten, men skulle dock icke kunna ega rum eller åtminstone icke såsom nu frodas, utan de felaktigheter, som förefinnas uti nu gällande tryckfrihetsförordning. Till dessa måste otvifvelaktigt i första rummet räknas föreskrifterna i 1:sta och 4:de S rörande ansvarigheten, och dernäst bestämmelserna i 5:te angående sammansättningen af jury i tryckfrihetsmål. — Hvad nu först beträffar ansvarigheten, så kan det icke annat tin i hög grad kränka det allmänna rilttsmedvetandet, att en tidnings utgifvare, som upphäfver si till domare öfver allt hvad som tilldrager sig i såväl det offentliga som enskilda lifvet, som förklarar sig kämpa för sanning, upplysning, frihet och sjelfständighet, skall, då han icke sjelf vågar att ikläda sig ansvaret för de satser, han offentliggör, ega rättighet att lega en medmenniska, som, derest dessa befinnas straffbara, emot betalning åtager sig att i hans ställe låta beröfva sig just det, hvars hirold han uppgifver sig vara: fribeten. — Hvad dernäst angår juryns sammansiittning, så är denna för niärvarande af beskaffenhet, att den gör för ansvaringen möjligt ej allenast att till jurymin välja personer, som helt och hållet sakna medborgerligt anseende, utan till och med sådana, på hvilka i sjelfva verket ansvaret för en brottslig artikel hvilar, till följd hvaraf de, som eljest kunna hafva skäl till klagan, finna sig förhindrade att sådant anhängiggöra. — De hir anmirkta missförhållanden äro allmänt erkända och hafva så lifligt anslagit min rättskänsla, att jag deraf funnit mig manad att, för att söka få dem afhulpna, framställa ett förslag, som så mycket mindre bör kunna anses såsom ett försök att inskränka tryckfriheten. som de åsigter, der uttalas, till stor del gillades af det sistl. år i hufvudstaden hållna publicistmöte. Jag vet visserligen, att man de sednare åren afhållit sig från att vicka förslag i detta ämne, på den grund, ett föregående dylika icke lyckats vinna framgång, men härvid bör dock tagas i betraktande, att af de tvenne vigtigaste, som under de sed