Dagens Nyheter – 4 februari 1869, sida 2

san nm en fruktan, en längtan och en stark känsla af ovärdighet — och det veta vi, att bland sjömän och ångerfulla qvinnor sällskapade Kristus ofta. Jag skänker dem derför visst icke något adlatsbref; ty i sanning, ju större uppgift jag tror dem ha att fylla bland ett folk (att de ha en sådan, synes redan deraf, att så få verkligt stora skådespelare finnas!) desto större skuld ha de, när deras yrke väcker hos dem hätskhet eller kastar dem ned i ett hejdlöst lättsinne. Men lika visst som ingen skådespelare finnes, hvilken ej af en mängd missräkningar lärt, hur meningslöst allt bifall ofta är, fast de flesta låtsa tro derpå — lika säkert är, att vi se deras felsteg och brister, men ej ha aning om de rätta orsakerna dertill och de förhållanden, som inverkat på deras lif — och derpå beror dock, ur kristlig synpunkt, domen. — Flera talare begärde ordet och började allesamman på en gång, men — Fjorton år tror jag visst, att jag vart — ljöd det från pianot i salen, och alla skyndade dit, ty det var Signe, som sjöng, och Signes svenska folkvisor var det vackraste man kunde önska sig höra. Den ena visan följde efter den andra, och då nu dessa verldens förnämsta folkvisor — trofasta bud från ett storsinnadt folks själ — hade invigt dem och väckt denna stämning, som