Dagens Nyheter – 4 februari 1869, sida 2

oo RT fyller oss med en mäktig, men obestämd längtan, reste Odegård sig upp och bad Petra framsäga ett poem. Hon måtte ha väntat härpå, ty hon hade länge stått förlägen och rodnat som en ros. Men hon framträdde genast, fast hon darrade så, att hon måste stödja sig mot en stolsrygg och blef blek som ett lik; en minut förgick och hon började: Han fick ej höra sitt hjertas slag, Ilans far var gammal, haus moder svag, Och gården ökades dag från dag: — Hvad ville han ock på vikingsfärden? Här farns ju allt, han behöfde i verlden Hans längtan växte: i stormfull sky Han kämpar fåg, hörde vapengny .-.. Håäns längtan växte: sken sol i dal, Då såg han kungen i gyllne sal... För dage:s värf mer cj lust han fann, Om kämpadater blott drömde han. Så drog han ut om en morgonstund Till skäret ytterst vid öppna sjön, Att se på leken kring skär och grund, Ati lyss till vädrens och stridens dön. Det var en dag i nyss knoppad vår, Då stormens röst öfver landet går: Vak upp, örag bort, som den lösta vågen!, En sya ban såg, som stack eld i hågen: Der låg ett långskepp vid bergets fot, Som här sökt skydd undan stormens hot. Med refvadt segel och nedfäldt ankar, Dot syns dock dela hans oros tankar,