Dagens Nyheter – 4 februari 1869, sida 1

meningar, hvilka icke åro. våra egna. Förmågan att göra detia är hos några så stor, att hon qväfver alla andra anlag, och, när så är, ville jag fråga, om man ej, när en sådan försummar att fortgå på en väg, dit han är tydligt kallad, förr eller sednare kän se på honom sjelf, att han derigenom begått en synd? Ty den, som icke följer sin kallelse, blir oftast oduglig till allting annat, oredig, vacklande -kort sagdt, ett lättare byte för frestelsen, än om han följde sin kallelse och utvecklade gina naturliga anlag. När arbetet sporras af en brinnande håg, utestänges oftast frestelsen, till hvad som är ondt. — Men, säger man, ett kall kan ofta i sig sjeltt vara fullt af frestelser. Ja, hvar och en bedömer den saken på sit sätt! För min del anser jag det kall ha den största frestelse, som bibringar menniskan den tro, att hon sjelf är rättfärdig derför, att hon förer bud från den Rättfärdige — att hon sjelf är en rättroende derför, att hon talar till och stärker andras tro, eller, tydligare sagdt: för mig synes predikarekallet ha den största frestelse af alla kall. (Stort larm: Jag nekar! -— Jolt — Tyst! — Jag nekar! — Det är sannt! — Tyst!) Kaptenen: Men jag har aldrig hört, att presterna varit värre, än skådespelarne! Alla skrattade och ropade: Nej, det har inte han sagt: Kaptenen: Jo, djefvulen...