Dagens Nyheter – 4 februari 1869, sida 1

224 — Ty seglon faddra och masten böjes Och trotsigt bogen mot svallen höjes... Ombord man tog sig en liten rast, Man sof, man drack eller åt i hast. Då hörs från klippan ett väldist rop (En dåres skrik, tänkte allibop): Törs ingen ut ibland hela skaran, Så gif mig rodret — jag älskar faran! Af någ? fick han en flyktig blick, De flesta sutto i ostördt skick; — Att störa matron var ej af nöden. Då föll ea sten, som gaf tvänne döden. Upp sprurgo alla från däck och fija Och grepo vapen med högljudd hfrm, Och pilar hveno — med blottad barm Han stod dock qvar och sad lugnt sin vilja Säg, höfding, får jag med fredlig Jämpa Din drake, eller vill först du kämpa? Att höra slikt blott tidspillan var: Ett spjut blef skickadt att lemna svar. Det sköt förbi. Men han åter talar: Mig väntar ingen i dödens salar. Men du, som hafven ren plöja hunnit, Kan gå dit in — dig ej höfves sörja! — Här skall du lemna allt hvad du vunnit, Din färd är slutad, men min skall börja. Åt mig vi samlat, när käckt ni stridde, Den stund har kommit, jag längo bidde ... Den andra log ifrån kämparingen: Vill faran käckt du i famnen sluta, Så blif min man, och du fred skall njuta.