Dagens Nyheter – 4 februari 1869, sida 1

— Nå, nå, kapten, kommer han strax!... — Bra, mitt barn, mycket bra!... Odegård fortsatte sitt anförande. All frestelse, som ligger deruti att flamma upp i ögonblicket, att försjunka i lusten att blott åhöra, att fantisera, att utan arbete tillegna sig ett dygdemönsters egenskaper och tro dem vara sina egna — allt detta finner man äfven sannerligen i kyrkan! (Samma förskräckliga larm som förut.) Men damerna kunde ej längre stå ut med att höra den lifliga konversationen inne i prostens rum, utan att komma in och deltaga deri. De öppnade dörren. Ödegård såg Petra bland dem och fortsatte med högre röst: Visserligen finnes det. skådespelare, som visa goda egenskaper på scenen och springa derifrån till kyrkan, för att äfven der visa detsamma — men ändå äro lika dåliga som menniskor. Visserligen ser man stundom skådespelare, hvilka blott äro som en ljudande malm och på en annan väg ej skulle varit i stånd att uträtta någonting, men i detta kall likväl göra tjenst som språkrör. Men allmänna regeln är, att skådespelarne i likhet med sjömännen, så ofta äro stadda i den hårdaste nöd (ty ögonblicket innan man skall träda fram, kan ibland vara förfärligt) och så ofta äro kallade till redskap i Guds hand och att möta det oväntade, det stora, att de alltid bära i Sitt hjerta