Dagens Nyheter – 3 februari 1869, sida 2

trodde sig vara kallad till någonting stort, ja, helt säkert till apostel: men hade förunderligt nog, stannat i Ödegårdsbygden, somliga trodde af kärlek till Elsa. Han hade en själ med eldbegär, som genomgått många motgångar och säkert har att vänta ännu fler. Sällskapet hade nu blifvit synligt uppe i fjellet, sedan ladugårdens tak ej längre undanskymde detsamma. De hade ett tungt arbete att komma framåt, träden dolde dem, men de kommo fram igen, alltjemnt sträfvande uppåt. Det fauns ingen banad väg i den djupa snön, endast genom träden hade de vägvisare öfver snöfälten, och långt bort åt den ena sidan angåfvo fjelltopparna riktningen af vägen, som förde till deras aflägsna hem. Men ifrån salen kommo rullande några snabba löpningar på pianot och derefter hördes: Derute går isande vind sin gång, Men våren jag skänker min sång; Jag sjunger den tid, som med kärleks makt Har längtan till längtan i hjertat lagt: O, kunde jag locka på junisolen, Att vintern flydde långt upp mot polen, Och väcka en chör af bäckar bland fjellen, Att skrämd han flyktade innan qviällen Och ljumma vindar begynte sin gång! — t våren jag skänker min sång.