ND deruppe på Ödegårdarna. Alla vände sig hastigt mot honom, till och med prosten, som visserligen hade kännedom om Ödegårds härkomst, men under samtalet alldeles glömt det. — Jag heter Hans Ödegård och är son af Knut Hansen Ödegård, prosten, som en gång som pojke utvandrade från er med renseln på ryggen. — Då hördes det från de många halsdukarna: Herre Gud — det var bror min, det! — De hade alla ställt sig nära omkring honom, men ingen kunde säga någonting; slutligen frågade Ödegård: Det var således hos er jag var, när jag en gång som pojke åtföljde min far till hans födelsebygd? — Ja, det var hos mig. — Och en stund hos mig också, sade Lars: din far är min kusin! Men Randi sade vemodigt: Jaså, så... är du den der lille Hans... ja, tiden går! — Men hur har det gått för Elsa! frågade Ödegård. — Här står ju Elsa! sade Randi och pekade på den ljushåriga qvinnan, — Är du Elsa, utbrast han förvånad; — du hade en hjertesorg den gången; du ville ha socknens spelman — fick du honom? Ingen svarade. Trots skymningen, som började inbryta, såg han att hon rodnade starkt och att alla karlarne blickade bort, med undantag af den unge mannen, som fistade skarpa blickar på henne. Ödegård insåg genast att han begått en obetänksamhet, men prosten skyndade att hjelpa honom: FISKABFLICKAN, 27