lika stort nöje: ty derigenom knnde de undvika att tala om det framfarna. De stördes emellertid snart af bjudna och objudna gäster från staden. Frågan hade dock redan nått det stadium, att ett lämpligt tillfälle, med klokhet begagnadt, kunde göra allt klart — och ett sådant tillfälle medförde gästerna. Det gjordes nemligen en stor bjudning för dem och när middagen slutat och herrarne församlat sig i prostens rum, började de snart att tala om teatern och skådespel i allmänhet; ty en kaplan fick se en kristlig ethik ligga uppslagen på skrifbordet och genast föll hans blick på det förfärliga ordet: Skådespel. Der uppstod un en häftig dispyt och midt under den steg prosten in — han hade oförmodadt blifvit kallad till en dödssäng, och således varit förhindrad att deltaga i middagen. Han var ovanligt allvarsam, han förmådde ej äta något, tog ej heller del i samtalet, men han stoppade sin pipa och satte sig att höra på. När Odegård märkte, att prosten med intresse följde dispyten, blandade han sig deri, men sökte länge förgäfves att få någon reda i öfverläggningen, ty kaplanen ropade alltjemnt: jag nekar! (han ville ej säga: förnekar), då ett nytt bevis skulle anföras, och derigenom måste hvarje bevis först bevisas. Diskussionen gick följaktligen alltid baklänges: man hade från skådespelet re