dulationer. Petra kunde aldrig vara upptagen af mer än ett i sänder; måste hon fästa sin uppmärksamhet vid flera ting på en gång, så blef hon endast en stum åskådare, utan förmåga att handla Signe hade öga och öra för allt och alla och delade sin uppmärksamhet, utan att man märkte det. Talade Odegård med Petra om Signe, hörde han en hopplös älskares klagan; men ville han tala med Signe om Petra, så blef hon genast tyst och förbehållsam. Med hvarandra talade de båda flickorna ofta och utan synbart tvång, men talet gällde alltid endast likgiltiga ämnen. Ödegård kände sig stå i en stor tacksamhetsskuld till Signe, ty det var henne han hade att tacka för, hvad han kallade, Sin nya menniska. Det första bref han under sin stora sorg mottog från henne, var som en smekande hand öfver den feberheta pannan. Med hvilka försigtiga ordalag hon berättade, att Petra kommit till dem, missförstådd och misshandlad; med hvilken finkänslighet hon förklarade, att Petras ankomst just till dem — hans bekanta -— var en Guds skickelse för att intet skulle sönderslitas! Detlät som en fjerran lockning i skogen, när man står villrådig om hvar vägen går. Signes bref följde honom hvart han reste, och denna brefvexling blef det band,