Dagens Nyheter – 2 februari 1869, sida 3

Hvarjehanda nyheter. Diplomatisk amelkdot. Lunds Vecko blads Köpenbamnskorrespondent skrifver: Visserligen hafva vi icke någon portugisisk beskickning här för närvarande, emedan portugisiska gesandtskapet i Stockholm äfven fungerar för Danmark; men i ersättning är Portugal här i staden representeradt genom en särdeles verksam generalkonsul, Vexeller Gedalia, som emellertid icke är någon portugis utan en dansk man. Till hofbalen här 1 början af månaden hade naturligtvis hr Gedalia väntat att blifva inbjuden i sin egenskap af diplomatisk person, men inbjudningen uteblef genom en glömska å hofmarskalkens sida. Hr generalkonsuln blef rasande öfver denna förnärmelset och lär ett ögonblick till och med hafva tänkt på att infinna sig detta oaktadt på balen i full uniform och göra sin rätt att stanna qvar gillande, till och med om hofmarskalken skulle göra invändningar. Denna plan öfvergaf han emellertid snart och blef borta från balen, men beslöt i stället att taga en eklatant upprättelse. Det dröjde icke heller många dagar, innan till utrikesministeriet ingick en skarpt affattad depesch från portugiska generalkonsulatet, hvari hr Gedalia hotade med att afbryta den diplomatiska förbindelsen mellan Portugal och Danmark, såvida han icke erhöll en tillfredställande ursäkt från hofmarskalken:: Vår utrikesminister, grefve Frijs, blef väl icke mycket rädd för detta hot, men emellertid måste såväl han som hofmarskalken medgifva, att en försummelse var begången deri, att man underlåtit att till balen inbjuda en generalkonsul, och den begirda ursäkten gjordes derför för hr Gedalia. Faran för ett krig mellan Danmark och Portugal är sålunda öfverstånden. Hr generalkonsul Gedalia är i dessa dagar, åtminstone i sina egna ögon, en nära på lika stor och inflytelserik statsman som Bismarck eller Beust. Upsalagqviekhet. Djurläkaren Berggren, densammme som förvandlade den i Fyrisån uppfiskade hästkraken till en elg, har af sådan anledning fått sin bostad döpt till — Elgarås. En improvisatör. En person, som bodde midt emot ett hus, som höll på att ombyggas, hade dervid ofta med en viss förargelee iakttagit de långa funderare, som de dermed sysselsatte arbetarne togo sig utom de ordinarie fristunderna. En vacker dag, då han stod vid sitt fönster, tyckte han det gå för långt, öppnade fönstret och skrek med en stentorsstämma tvärs öfver gatan följande rimmade impromtu: Timmerman och du som murar, Nog jag ser hur du din herre lurar: Ty medan du äter, Mäter Och låtsar besinna, Du låter det mesta at dagen förrinna. Efter den dagen slapp improvisatören att se arbetarne exponera sin lättja på ställningen utanför hans fönster. Förmodligen latade de sig destomera — inomhus. I den högre stilen. Följande på gatan upphittade koncept till ett kärleksbref har blifvit Göteborgsposten tillsändt till benäget införande i krönikan: Mamsell H—— —!! Ert Demothenes-svird har sårande inträngt i mitt hjerta. Från den stund jag såg Er har ugnet, friden försvunnit ur mitt hjerta. (Mamsell! Tro ej, att jag vill såsom en glödande älskare göra en passionerad kärleksförklaring!!!) En sillsam känsla i mitt hjerta drager städse mina tankar till Er — denna känsla är Vännens. — Städse skall i mitt hjerta bo hågkomsten af en aftonstund, — den, då jag såg er. — Denna stund var en lysande, men snart slocknande meteor på min lefnads himmel! — Ni frågade om jag vore en poet! — Ack i dubbelt mått, har jag blifvit det, sedan jag såg er! Att ej den stund, den berusningens stund, då jag såg, då jag talade med er, må i glömskans natt försvinna, — så sänder jag Er ett minne af mig — ett poem. Låt antingen djösa rader och detta medföljande em blifva gömdt, bevaradt er låt dot sterat amnas af de Asddraude PEN låt det falla i — Glömskans Lethe! (Tro ej att jag är hedning!) Fintlighet. En kall vinterdag steg en resande in på en gästgifvaregård ej långt ifrån en af landets större städer. I detgemensammarummet flammade en munter brasa; men så mycket folk hade skockat sig deromkring, attingen plats fanns öfrig för vår resenir, så mycket mindre som alla stolar i rummet voro upptagna. Han frågade uppasserskan, om man hade några ostron på stället, hvartill denna gaf ett jakande svar. — Gif då min hist två tjog! — sade han. Pigan såg förvånad på den resande och rörde sig ej från stället; men han var envis och menade, att han bittre än någon annan visste hvad hans häst åt eller icke åt. Befallningen efterkoms då och ostronen buros ut till hästen. Af nyfikenhet skyndade sig de flesta gästerna ut på gården för att betrakta det ovanliga djuret; men under tiden tog den resande den bästa platsen i besittning, och när pigan pu åter kom in i rummet och sade: hästen äterinte ostron, svarade han helt lugnt: — Jaså, lemna dem åt mig, och gif hästen 1 octäöllat on lanna nafra