Dagens Nyheter – 2 februari 1869, sida 2

mera sanning än det, jag ser för mina ögon! De småskrattade allesammans. — Svara mig då, om du alltid varit i stånd att se sammanhanget och betydelsen af allt, som dina ögon sett? — Jag har väl varit för olärd, kan jag tro! — Åh, de lärde se det visst ännu mindre! Jag talar nu nemligen om sådana ting, som förekomma i det dagliga lifvet, som väcka sorg och bekymmer, och dem vi kunna grubbla oss gråhåriga öfver, som det heter. Inträffar ej ofta sådant? Han hade ej något att svara härpå, men ifrån de många halsdukarna ljöd det allvarligt: — Jo, mycket ofta! — Men om du nu finge höra en diktad historia, som liknade din egen på ett sådant sätt, att du, under det du hörde den, förstod det dunkla i ditt eget lif? Skulle du ej hafva skäl att säga om en sådan historia, som gaf dig nyckeln till din egen och skänkte dig den tröst och den behjertenhet, som åtföljer den rätta kännedomen om en sak, — skulle du ej säga, att en sådan historia för dig hade mera sanning, än din egen? Den ljushåriga qvinnan inföll: — Jag läste en gång en historia, Som hjelpte mig så mycket i en stor sorg, att det, som länge varit mörkt och tungt, nästan förvandlades i glädje. Från halsdukarne hördes liksom en qväfd snyftning; derefter kommo följande ord: ja, det är visserligen sannt! . Men den unge mannen kunde ej lemna