Dagens Nyheter – 2 februari 1869, sida 2

-— ZU0V0 mannen, för första gången utan någon bitterhet i tonen. — Ja, men sådana ord äro nu döda, de äro afskafade, såsom Paulus säger: Vi äro det nya testamentets tjenare, icke bokstafvens utan andans, och på ett annat ställe yttrar han: der Herrans ande är, der är frihet, och allt är mig tillåtet, säger han vidare, men, tilllägger han, allt är icke till gagn. Nu äro vi så lyckliga att känna till en mans lif, som utgör en förklaring öfver hvad Paulus menat. Det är Luthers. Om Luther har ni väl den tron, att han var en god, upplyst kristen? — Ja, de trodde det. — Luthers tro var ljus, den var Nya testamentets! Hans tanke om den mörka tron var, att den lede frestaren låg helst på lur bakom den. Och hvad beträffar fruktan för frestelse, så menade Luther, att den, som fruktar minst, blir äfven minst frestad. Luther begagnade sig af allt, som Gud gifvit, äfven det som bidrager till menniskans glädje i lifvet. Skall jag framställa några exempel? Den fromme Melanchton var en gång så ifrigt sysselsatt med skrifvandet af ett försvar för den rena läran, att han ej unnade sig någon nattro. Då ryckte Luther pennan ifrån honom och yttrade: man tjenar icke Gud ensamt med arbete, utan äfven med hvila-och lugn; för detta ändamål har Han gifvit oss tredje budet, och instiftat