Dagens Nyheter – 2 februari 1869, sida 2

sabbaten. Men ännu mer: Luther begagnade ofta bilder i sitt tal, skämtsamma och allvarliga om hvarandra, och han var full af goda och lustiga infall. Han öfversatte äfven gamla, ypperliga folksagor på sitt modersmål, och yttrade i företalet till dem, att näst bibeln kände han inga bättre lärdomar, än hvad dessa sagor innehöllo. Han spelade zittra, Som ni kanske känna till, och sjöng bland barn och vänner — icke endast psalmer, utan äfven gamla, muntra visor; han tyckte om sällskapslekar, var sjelf en ifrig schackspelare och lät ungdomen komma till sig att dansa och leka; hvad han fordrade var, att allt skulle ske i tukt och ärbarhet! Allt detta har en from lärjunge af Luther, nemligen prosten Johan Mathesius, upptecknat och berättat sina sockenbarn från -predikstolen. Han bad att det måtte bli dem till vägledning — och låtom oss bedja om detsamma! Prosten reste sig. — Kära vänner, nu må vi sluta för i dag. Alla reste sig. Han tillade: Här har talats många, sanna upplysningens ord; måtte nu Gud gifva sin nåd åt detta utsäde! — Kära vänner, ni bo på aflägsna ställen; ni bo högt uppe bland fjellen, der frosten oftare än lien fäller kornet. Sådana ödemarker bland den eviga snön borde aldrig bebyggas och afrödjas, utan åter blifva och förblifva tillhåll för sagornas äfventyr