Dagens Nyheter – 2 februari 1869, sida 1

SS HUR För första gången kände Ödegård någon otålighet; han inskränkte sig derföre till att svara: Bibeln innehåller derom inga förbud, tvärtom se vi der att både sång, musik och dans utöfvades bland Guds utvalda folk. — Ja till Guds ära! — Nåväl — till Guds ära. Men vi få komma ihog, att ju darne alltid och i sammanhang med allting nämnde Guds namn, emedan de, liksom barnen, ännu ej indelat tingen. För bars nen äro alla främmande män mannen, och på barnets frågor: hvarifrån kommer det? hvarifrån det och det? ha vi alltid samma svar: från Gud. Men fullvuxna personer nämna äfven det, som ligger deremelian, och icke endast Gud, gifvaren. Sålunda kan t. ex. en vacker sång handla om Gud och föra våra tankar till Gud, äfven om Hans namn ej deri nämnes; ty mycket leder våra tankar dit, fastän det ibland sker på omvägar. Vår dans, när den endast är de sundas och de oskyldigas glädje, prisar, om ock ej omedelbart, icke destominåre Honom, som skänkt oss helsan och älskar det barnsligt rena i vårt hjerta. — Hör detta, göm detta! utropade prosten, som visste med sig sjelf, att han länge missförstått detta, och derför äfven misstydt det för andra. Men Lars hade länge setat tyst och tänkt; nu var han i ordning att rycka fram; kor net, som han hittat, hade sänkt sig från FISKARFLICKAN, Re