Dagens Nyheter – 2 februari 1869, sida 1

och den gräsätande boskapen. Själslifvet blir deruppe helt ofullständigt utveckladt och får en mörk anstrykning, liksom örterna. Fördomen lägger sig öfver lifvet, liksom fjellen, hvarunder det aflas; den kastar skugga deröfver och håller det instängdt. Herren församle alla sina barn och gitve dem upplysning! — Tack för i dag, mina vänner! Det blef en dag, som bringade äfven mig större klarhet och förstånd! — Han tog hvar och en af dem i hand, och till och med den unge mannen räckte vänligt sin, dock utan att se upp. Er väg går öfver fjellen, hur snart kunna vi nu vara hemma? frågade prosten, då de skulle gå. — Åh, framemot natten, svarade Lars; det har samlat sig mycket snö och der den blåst bort, ligger issvall. Ja, det är aktningsvärdt att under sådana förhållanden besöka kyrkan! Måtte ni inte råka ut för någon olycka på vägen! — Eric svarade sakta: Är Gud mig när, hvem står mig mot? Jag trotsar stark all faras hot, — Jag beder, tror och har mitt stöd Hos herren öfver lif och död! — Det är sant, Eric, den gången hittade du på den rätta strofen! — Ja, men vänta ett ögonblick, sade Ödegård, då de vände sig för att gå: — jag undrar ej på att ni ej känna igen mig; men jag skulle dock ha slägtingar