Dagens Nyheter – 1 februari 1869, sida 2

ln medgif, att arbete just genom fördelen kan gå till en sådan öfverdrift, att vi ej lefva för någonting annat! Det är derför klart, att äfven arbetet kan inleda oss i frestelse. — Ja, det är frestelse i allt, barn, — det är frestelse i allt! afdömde prosten i det han reste sig och liksom för att afsluta öfverläggningen knackade ur sin pipa. Det suckade tungt inne i de många halsdukarna, men något annat svar kom ej. — Hör på, började Odegård på nytt — och prosten stoppade sig en ny pipa — om nu arbetet bereder oss fördel, d. v. s. bär frukt, så ha vi väl rättighet att njuta af denna frukt? Om arbetet ger oss mycken frukt, om denna samlar sig till rikedom, så ha vi väl lof att begagna och njuta af denna rikedom? Dessa frågor väckte hos dem stor betänklighet, den ena såg på den andra. — Jag skall svara sjelf, medan ni tänker på saken, sade han. Gud har tillåtit oss att försöka vända förbannelsen i välsignelse; ty sjelf hjelpte han sina patriarker, sjelf ledde han hela sitt folk så, att de kunde njuta af jordiska egodelar. — Apostlarna skulle ej ega någonting, invände den unge mannen med tvärsäker ton. — Ja, det är sannt, men mästaren ville ställa dem utom och öfver alla menskliga vilkor, på det att de endast skulle se Gud och tjena honom — de voro kallade dertill! — — Vi äro alla kallade! — Men likväl icke