Dagens Nyheter – 1 februari 1869, sida 1

oo AV TT dans är riktigt och godt, nåå! — — Såå det är riktigt att påkalla frestaren genom sinnlighet; hål... Jaså, det säger vår prest! — — Ja, så vet vi det då! ... Nej. hvad prosten säger! Allt sådant, som åstadkommes genom sysslolöshet och sinnlighet, skulle lända till vår andes frigörelse och hjelp — — allt det, som inleder oss i frestelse, skulle vara godt och riktigt!... Men nu skyndade Ödegård att deltaga i samtalet, ty han såg på prosten att det redan kommit in på en vådlig väg. — Säg mig då, min gode man, hvad som icke är till frestelse? frågade han. Alla vände sina blickar mot honom, från hvilken dessa tvärt afklippande ord kommo. Frågan var i och för sig så oväntad, att Lars i hast ej visste hvad han skulle gifva till svar; lika rådvilla sutto äfven de andra. Då kom en röst liksom ur en brunn eller en källare: Det är arbete! — Svaret gick ut från de många halsdukarna, det var Randi, som för första gången lade sitt ord i samtalet. Ett segerlöje drog öfver Lars korta underänsigte, den Jljushåriga qvinnan såg med en troende blick på halsdukarna och till och med den unge mannen, som stod uppsträckt mot dörrkarmen, förlorade för ett ögonblick det spotska draget kring munnen. Ödegård insåg genast att sällskapets hufvud gömdes i halsdukarne, fast ingen kunde se detsamma. FISKARFLICKAN. 25