honom i förstugan, han aftog sina reskläder och talade vid tjenstflickan, som dermed hjelpte honom; prosten reste sig för att gå emot honom, men vände om och stannade för att ej lemna Petra och Signe allena med hvarandra. Åter hördes den främmande mannens röst från förstugan, han närmade sig nu, så att stämmans tonfall kommo alla tre att se upp och Petra att resa sig och fastnagla sina blickar på dörren, på hvilken en sakta knackning hördes. Komin! svarade prosten upprörd, och en man med ljust ansigte och glasögon inträdde — Petra uppgaf ett anskri och satte sig åter hastigt — det var ju Ödegård! Man hade väntat, att han skulle komma och tillbringa julen vid prestgården, men det var Petra i okunnighet om; att han kom tidigare än han var väntad, att han kom i detta ögonblick, var en försynens skickelse, det kände de alla. Petra hade ingen redig tanke, förr än han stod framför henne och höll hennes hand. Han fortfor att hålla den, men sade ingenting, och äfven hon var tyst — hon kunde inte en gång resa sig upp. Men det kom två klara tårar smygande utför hennes kinder, under det hon blickade upp på hans välkända, kära ansigtsdrag. Han var mycket blek, eljest, som vanligt, lugn och vänlig; sakta släppte han hennes hand och gick öfver golfvet bort till Signe, som