hanen att hjelpa de andra på trafven. Men den unge mannen fullföljde i bestämdare ton: Det åstadkommer forargelse bland de omyndige, men det står skrifvet: hvem, som förargar en af dessa små, honom vore det bättre, att en qvarnsten -bundes vid hans hals och han sänktes ned i hafvets djup. — Lars aflöste honom och gick mera rakt på saken: Vår begäran är derför, att prosten sänder bort instrumentet eller bränner upp det, så att det inte längre blir till förargelse — — — för prostens sockenbarn, tillade den unge mannen. Prosten rökte och pustade och svarade om en stund, under synbart bemödande att vara Imgn: För mig är detta instrument icke till någon frestelse, det bereder mig tvärtom vederqvickelse och min själ frigöres derigenom. Nu vet ni, att allt, som kan frigöra vår ,anda, är ett medel att lyfta oss närmare det högsta, att bättre mottaga och förstå detta; derför är jag också öfvertygad att instrumentet är mig en god hjelp. — Och jag vet att det finns prester, hvilka enligt Pauli ord icke desto mindre skulle försaka sådant, när deras socknebarn begärde det, sade den unge mannen. — Kanske äfven jag förut skulle förstått hans ord på detta sätt, svarade prosten, men nu gör jag det ej mera. Det kan gå för sig, att försaka en vana, att undvara ett nöje; men man får icke göra sig ensidig och en