Dagens Nyheter – 30 januari 1869, sida 1

oo AV fnedlidande; han gaf sin dotter en hastig blick och gick vidare. Signe uppsteg straxt derefter, men hon hade alltjemt floret nedfäldt, hvarför Petra ej vågade göra henne sällskap, utan dröjde en stund innan hon lemnade kyrkan. Men denna dag möttes alla tre vid middagsbordet, der prosten lät ett och annat ord falla, men Signe satt tyst och skygg. Så snart prosten, som synbarligen ville tala om det som förefallit, började med den minsta häntydning ditåt, afvärjde Signe på ett så blygt och fint sätt all fortsättning, att prostens tankar ovilkorligen leddes på hennes mor — hvarför han äfven slutligen tystnade och blef sorgligt stämd. Dertill fordrades ej mycket. Det finns knappast någonting pinsammare än ett misslyckadt försök till försoning. De reste sig utan att våga se på hvarandra, än mindre att, efter vanligheten, tacka för godt bordssällskap. I förmaket blef luften slutligen så tryckande, att alla tre gerna ville ut derifrån, ehuru ingen kunde gå först, — Petra kände, för sin del, att gick hon nu, så aflägsnade hon sig för beständigt. Hon kunde ej återse Signe, när hon ej fick lof att älska henne, och hon kunde lika litet se prosten vara sorgsen för hennes skull. Men skulle hon resa derifrån, så måste det ske utan afsked; — ty huru skulle hon kunna ha mod att ta afsked af FISKARFLICKAN. 24