Dagens Nyheter – 30 januari 1869, sida 1

faldig ned de ensidiga och enfaldiga. Jag skulle genom att vara det icke blott handla illa emot mig sjelf, utan äfven mot alla dem, för hvilka jag är satt till lärare och föresyn; ty jag gaf ju derigenom ett falskt exempel, ett exempel mot min egen öfvertygelse! Det var sällsynt att prosten utom predikstolen kunde inlåta sig i en så omständlig bevisning; — andtruten, men bestämdt, tillade han: jag vill inte skicka bort instrumentet och icke bränna upp det, utan höra det ofta, ty jag har behof deraf, jag längtar efter musik — och jag ville önska att äfven ni emellanåt i all oskyldighet frigjorde er anda med sång, med spel och dans; ty jag anser sådant för godt och riktigt. Den unge mannen böjde hufvudet åt sidan: Tvi! spottade han. Prosten blef röd som blod i ansigtet, och i rummet blef mycket tyst. Då började den af och an vaggande mannen med hög röst: O, Herre, min Gud! Jag finna kan: Det våller stor ångest och qvida Hos fattig och rik, hos qvinna och man — Bitt kors med tålamod lida; Ty skröpligt är både kött och blod, Det veta vi menskor alla! — Och derefter kom Lars med mild stämma: Jaså, prosten säger att sång, spel och