Dagens Nyheter – 29 januari 1869, sida 2

kristliga menniskan uti oss får icke försummas, lika litet som våra föräldrapligter mot våra barn. Vi måste ega ett sådant sinne, att Guds nådeverkningar deri hafva en tjenlig jordmån; vi måste äfven kunna utså och omvårda frön till ett kristligt lif hos våra barn. Det gifves ingen pligt, ingen uppgift, som härifrån kan befria oss, äfven om vi måste lämpa oss efter omständigheterna och passa på tjenliga tillfällen. Men han gick ännu längre, han inträdde i deras lefnadsyrken, som voro i kyrkan närvarande, han gick in i deras hem, deras förhållanden och deras tänkesätt. Derefter framdrog han flera exempel från andra vilkor och vidsträcktare verksamhetssferer, hvilka kastade ett upplysande skimmer öfver det afhandlade ämnet. Prosten var, ifrån det ögonblick då han så att säga växte ut på predikstolen, alldeles ny och främmande för den, som endast kände honom från det dagliga lifvet. Till och med till utseendet var han förändrad. Hans slutna, kraftiga ansigte hade öppnat sig, klarnat och blifvit genomskinligt, så att man nästan kunde se tankarnas arbete derunder. Hans öga var uttrycksfullt, det såg rakt fram med fast blick och sände ut stora budskap, hela det sammanrullade, yfvigt hårbeväxta hufvudet hade lyftat sig och tycktes tillhöra ett lejon, hans stämma rullade som en